Jag tror att det var rum tretton, på hösten 1982. Han hade ytterkläderna på sig, hade en stor…nån slags sån här…nästan som sån här bomberjacka, då va. Då såg man inte att han var så smal….så mager som han faktiskt var. Han var lite…. Hade skäggstubb och var insjunken i ansiktet och så började jag fråga vad det var som gjorde att han kom till mottagningen på Roslagstull och då berättade han att han hade gått ner i vikt. Han hade feber. Han hade hosta och han var väldigt, väldigt trött. Men… Han hade förklaringar på allt det där.
Han jobbade då med eh… Café Opera, som skulle precis öppna till jul. Och det var ju alltså – det får man komma ihåg – det var det första moderna caféet, eller krogen i Stockholm, alltså. Och. Han jobbade dag och natt. Så han sa då: ”Ah, det är ju inte så konstigt att jag är trött, jag jobbar jämt, alltså. Och sen att jag hostar det beroer väl på att jag röker….Jag röker hela tiden, alltså. Och eh… går ner i vikt, jag hinner inte äta för jag jobbar så mycket.”
Så, han hade förklaringar till allting. Men rädd! Alltså, innerst….in…inuti var han rädd, alltså. Och jag hade ju samtidigt då en slags bild inne i hjärnan på hur Aids yttrade sig, för det hade jag ju bara läst om då, jag hade ju aldrig sett det här. Ingen i Sverige visste om att de sett det. Vi hade sett det, antagligen, men vi var inte medvetna om det då. Men jag hade läst om det i alla fall, hur den här sjukdomen kunde yttra sig. Och allting stämde.
Det här är sannolikt det man i USA kallas Aids.
Lyssna: mp3