Jag är väldigt fascinerad av kyrkogårdar, därför jag tycker att……jag känner mig trygg på kyrkogårdar. För här har allting redan hänt. Vi är rädda för döden, vi är rädda för sjukdomar, men alla som ligger här dom…dom har klarat av det där.
Alltså. Jag fick ju byta tandläkare. Jag hade ju haft en fantastisk tandläkare i Göteborg i många år, men när jag fick min Hiv-diagnos 1988 så vågade jag ju inte berätta för honom att jag hade hiv. Det…. Jag kände att jag klarar inte det. Så blev jag erbjuden då….smittskyddstandläkare, tror jag det hette.
När jag kom till den tandläkaren första gången så var han och hans sköterskor helt klädda i plast, hela stolen var inplastad, dom hade sån´t här plastvisir. Och vad jag minns är att jag inte kunde sitta ordentligt överhuvudtaget för jag bara gled omkring på den här du vet…. Alltså. Det var ett sån´t mardrömsscenario. Det var som på ett sån´t här du vet radioaktivt labb, eller något va…
Idag använder de ju knappt handskar och jag menar sjuksköterskorna tar ju blodprover idag utan några handskar på sig va…. Så jag menar, det var sådan skräck då för….
Och det fanns ju något fall i Usa, där en tandläkare hade blivit smittade av en patient.
Så att…..försiktighetsåtgärden, jag kan förstå dem, men om man har upplevt detta att ha haft en tandläkare ute i Västra Frölunda, på Frölunda torg, och du vet: välkommen, en kopp kaffe, söta sköterskor och såhär, till att hamna i något slags labb, inplastat labb….
Alltså, det var….. Och då tänkte jag : Jaha, är det såhär det ska bli nu? Det är fortfarande….
Den chocken sitter i.
Lyssna: mp3