Jag befinner mig på en badort, i Nicaragua, vid Stilla Havet och det är långa, långa, långa, långa, långa, långa sandstränder. Jag vet och alla vet att det är jättefarligt att bada där. Jag brukar säga till mina vänner och elever att ska ni simma här – eller ni får inte simma – ni får bara gå ut till knäna, för att strömmarna är så starka.
Men det var en sån där underbar dag. Sådär med solsken, havet liksom låg bara där och väntade på mig. Nu kände jag att nu kunde jag ju koppla av. Nu kunde jag ju slappna av!
Det som hade hänt dagen innan det var en kidnappning. Av två av mina elever. Kidnappades. Så jag hade suttit i polisförhör hela natten.
Så att…. Jag var ju alladels slut, alldeles färdig.
Och trots att jag har väldigt stor respekt för vatten så kastade jag mig i stilla havets kraftiga strömmar och märker att jag inte kan simma tillbaka, utan strömmarna tar mig bara allt längre bort.
Dom som…. Egentligen dom som dagen innan hade klarat sig. Man kan säga… Ja, räddats till livet, dom står på stranden och ser mig när jag är där ute till havs och jag vinkar till dem för att signalera att jag är faktiskt i en kritiskt situation, men dom missuppfattar allt och vinkar tillbaka.
Så jag kände bara att: nu ska jag dö.
Så plötsligt så märker jag att jag får liksom som en knuff framåt och då har jag kommit i nån slags ström som vänder mig in mot land igen.
Lyssna: mp3