– Det var faktiskt första dagen i skolan som jag skolkade. Jag kände verkligen: jag vill inte gå i skolan eh…och….ja, så jag skolkade allra första dagen.
Jag är expert på att smita, så jag lyckades smita.
Jag kom ihåg att jag gick omkring i skolan och på skolgården och tittade. Tror att jag höll mig liksom från den korridoren i alla fall som var min klass, där min klass höll hus.
Jag tyckte att det var fruktansvärt att gå i skolan överhuvudtaget. Eeeeh….
Jag kände att det var som nån form av fängelse nästan, som en anstalt och jag hade otroligt svårt att komma in i den miljön. Och eh…. Jag tyckte inte det var stimulerande heller. På nåt sätt. Det var hela 1:an till 9:an, sen slutade jag skolan.
Man kände sig ju ganska ensam såklart och övergiven och….på ett sätt, samtidigt som tyckte jag att det var otroligt skönt att inte vara i det där klassrummet. Så det var både liksom frihet och….sen också var det såklart skuld över att skolka, för det fick man ju inte göra – och speciellt inte första dan.
Jag tyckte det var så intressant att åka och titta på grejer. Åka och titta på hus och olika områden och hamnar och allt möjligt tyckte jag var spännande att bara titta på. Jag kom ihåg när man var liten då var det ju också såhär jaktplan i luften, nästa dagligen så såg man ett Viggen-plan. Jag menar, jag kan inte komma ihåg sist man såg ett Viggen eller liksom Draken-plan eller….ett plan i luften….ett stridsplan, det händer ju inte nu. Det är om det är flyguppvisning eller om någon i hovet gifter sig. Och i telefonkatalogen var det också det här med vad man ska göra om kriget kommer, det finns ju knappast kvar idag. Idag är en annan tid.
Jaaa…..Vad har det lett till? Ett intresse för infrastruktur, höll jag på att säga. Det är något som är…..som jag är intresserad av. Jag tyckte det var roligt att rita och bygga grejer och tänka, ungefär som jag tycker är viktigt nu och det kände jag att skolan kvävde.
Lyssna: mp3