Det här är nån gång i september och jag skulle gissa på att det är 1987. Jag är tretton eller fjorton år, min kompis Henrik är född också på hösten, så att vi…vi är jämnåriga. Har knappt fått hår mellan benen. Hursomhelst…. Det är jävligt mörkt ute, som det är på höstkvällar och det har regnat som fan, det är gyttjigt och vi är ute för att fiska kräftor, som vi inte får eftersom vi inte har fiskekort.
Det jag kan minnas speciellt från alla de här kvällarna, vi höll på med det här i ett par år, på slutet på somrarna och höstarna, det är just det här att man tar på sig gummistövlar, man har liksom den här tonårs-heavy-metalen i kroppen hela tiden, man hör liksom Run to the hills med Iron Maiden inne i huvudet och så klafsar man ner i den här sugande leran och gyttjan ner mot, liksom, den här lilla, lilla ån. Hela tiden på spänn för om den här ljudlösa fiskevårdskontrollantkanoten glider fram medan man liksom lyfter upp någon annans kräftbur…
Eh, så där står vi och har precis hittat ett ställe där det verkar vara flera burar i vattnet och drar upp en av dom och hör en lite såhär skrovlig, jag skulle säga rätt alkad (alkoholiserad) mansröst: ”DET DÄR GER NI FAN I GRABBAR! ”
Och då kollar vi upp och det står en gubbe där, men vi ser inte riktigt så mycket hur han ser ut och sådär, men vi ser att han håller något riktat mot oss.
En pistol.
Och eh…. Om jag minns rätt så siktar han faktiskt mot huvudet på oss och såhär: ”DET DÄR ÄR MINA BURAR” och vi ger honom hinken med våra kräftor och vi liksom säger: ”förlåt, förlåt, förlåt.” Men efter ett tag slappnar han av och börjar tycka att det här är lite kul, att jävlas med liksom småkillarna och ”Ja….aa… Jag brukar ha med den här” säger han och viftar med pistolen och sådär. Han skrattar lite och säger: ”Gör fan inte om det här grabbar.”
Lyssna: mp3