Jag har alltid haft en sån här drömhäst: Helt kolsvart med fyra vita strumpor och en stor vit bläs och så skulle man såhär galoppera på stranden och i vattnet och i vågorna och så. Man försöker ju det med Ellen men hon vill inte gå i vatten så att… Det blir lite svårt. Hon är väldigt, väldigt smal, är hon. Lite för smal egentligen. Så… Sen är hon mörkbrun och så blir hon lite ljusbrun ner på mulen, men vi ska väl raka henne snart, så brukar hon bli lite… Lite mer åt svart…hållet. Eh. Hon stod i Skåne, gjorde hon. Så vi körde en liten rundtripp, vi hade massa hästar som vi titta på och så här. Och det var verkligen… Hon va… Ja, jag kan nog säga att hon inte var den vackraste hästen när vi hittade henne utan hon var mager och hon va…spinkig och jag vet inte vad det va. Men så fort jag såg henne så var det liksom bara: den ska jag ha. Mamma ville hellre att jag skulle ha en annan. Eh, men…. Nä, jag fastnade för henne. Det var liksom… Jag såg bara huvudet då, men det var den här blicken. Den såg så harmonisk och ändå lite busig ut och så snäll, såg hon ut. Så det va bara nåt som klicka, tyckte jag. Hon har inte världens finaste gång, kan man säga – hon är väldigt skumpig, så första gången jag satte mig på henne… Så var det ju…Å, nej, jag vill inte ens veta hur det såg ut för bra såg det nog inte ut, det var så hemskt och det hör jag nu när andra rider henne: Gud, va skumpig hon är, säger dom och det känner jag ju när jag sätter mig på en annan häst också. Men… Man vänjer sig efter ett tag, så det är inte så mycket man tänker på längre. Jag har ju alltid ett ställe på travbanan där vi brukar galoppera och så kör vi runt, runt, runt, då känner man sig såhär fri när man släpper henne och hon får gå för sig själv. Det är bara att vara lite stolt och hänga med där.
Lyssna: mp3